tvångsåtgärder

Tvångsåtgärder är ingripande åtgärder som begränsar en persons frihet eller rättigheter i hälso- och socialtjänstens verksamhet när personen inte vill samtycka och när åtgärden bedöms nödvändig för personens säkerhet eller vård. Syftet är att förhindra allvarlig skada eller möjliggöra vård och stöd i en krissituation. Åtgärderna är av undantagskaraktär och ska vara så begränsade och kortvariga som möjligt samt vila på en noggrann bedömning av behov, risk och proportionalitet.

Juridisk ram: I Sverige regleras tvångsåtgärder av psykiatrilagen och av socialtjänstlagen samt av särskilda bestämmelser inom LSS i vissa fall. Beslut om tvångsvård och andra tvångsåtgärder ska vara lagenliga, föregås av vård- eller omsorgsintressebedömning och följs av regelbunden uppföljning. De som berörs har rätt till information, delaktighet i den mån det är möjligt och möjligheten att överklaga beslutet. Övervakning och tillsyn ska säkerställa att åtgärderna används på ett korrekt och etiskt försvarbart sätt.

Exempel: Inom psykiatrin kan tvångsåtgärder omfatta tvångsvård och i vissa fall tvångsmedicinering samt andra ingripanden i vårdmiljön som används i akuta situationer. Inom socialtjänsten kan tvångsåtgärder användas i undantagsfall för att skydda personen eller andra från omedelbar fara och för att kunna ge vård eller omsorg när frivilliga insatser inte är tillräckliga. Allt bygger på dokumentation, tidsbegränsningar och regelbunden omprövning.

Etik och debatt: Tvångsåtgärder väcker frågor om mänskliga rättigheter, självbestämmande och risk för missbruk, vilket gör förebyggande åtgärder och alternativa, frivilliga stödinsatser centrala i debatten.