tunnelbanenätet

Tunnelbanenätet är ett urbant kollektivtrafiksystem som trafikerar elektriska tåg på banor som oftast är helt separerade från biltrafik. I innerstadens kärnområden utgörs mycket av tunnlar, medan yttre delar kan vara över mark eller i berg. Systemet är utformat för hög kapacitet och frekventa avgångar, vanligtvis med flera tåg per minut under rusning och lägre frekvens kväll och natt.

Nätverket består av flera linjer som förbinder regionala eller kommunala knutpunkter med varandra, stationer där passagerare kliver av och på, samt depåer och underhållsanläggningar. Driften finansieras och övervakas centralt via kontrollcentraler. Ofta varierar spannet för sträcka och tid, men målet är att ge snabb och bekväm kollektivtrafik.

Infrastruktur och teknik: spåren kan ligga under jord i långa tunnlar; stationer har plattformar, tillgångar och ofta rulltrappor. Kraftförsörjningen sker vanligen via kontaktledning eller tredje räls, och signalsystem som CBTC eller konventionella blocksystem styr tågavstånd och säkerhet. Moderna nät har plattformsglas, dörrar mellan perrong och tåg och avancerade ventilationssystem.

Historia och betydelse: tunnelbanenät utvecklades i några av världens största städer under 1800- och 1900-talen och har blivit en central del av urban mobilitet. De bidrar till att minska trafikbelastning, förbättra luftkvalitet och möjliggöra längre arbets- och bostadsområden att integreras. Exempel på välkända nät inkluderar Stockholms tunnelbana, Londons Underground, Moskvas Metro och New Yorks Subway.