tidmätningen

Tidmätningen är processen att bestämma, ange och följa tid. Den omfattar både hur vi fastställer den aktuella tiden och hur vi mäter tidsintervaller mellan händelser. Genom historien har olika kulturer utvecklat metoder för att mäta tid, från solens upp- och nedgång till dagens atom- och signalsystembaserade tideräkning.

Historiskt använde man solur, vattenur och skuggor för att dela dagen i timmar. Med tiden utvecklades mekaniska klockor som kunde gå längre och mer exakt. På 1700-talet kom pendelklockor och senare kvartsur som förbättrade noggrannheten. För navigering och sjöfart blev marina kronometrar avgörande för att beräkna longituden till havs.

SI-enheten sekund definieras som varaktigheten av 9 192 631 770 övergångar mellan hyperfinövergångar i cesium-133-atomen. Denna definition anknyter tidsmåttet till en fundamental fysikalisk konstant och används globalt. Modern tidgivning utvecklas vidare med optiska klockor som uppger ännu högre precision än kvartsbaserade mätningar.

Tidsskalor och spridning av tid är central i moderna samhällen. Universal Time (UT) speglar jordens rotation, medan UT1 är en mer exakt version av jordens vändningar. Coordinated Universal Time (UTC) används som den praktiska standardklocktiden och uppdateras med skottsekunder för att hålla sig i fas med jordens rotation.

Internationella organisationer som BIPM i Paris sammanställer och publicerar International Atomic Time (TAI) och UTC, vilka tjänar som grund för tidsnav och distribution världen över. Användningsområdena är omfattande och inkluderar navigation, telekommunikation, finans, vetenskapliga experiment och planering av vardagliga aktiviteter.