tetningsmaterialet

Tetningsmaterialet är ett begrepp inom maskin- och processindustrin som avser material som används för att skapa tätningar mellan två ytor. Tätningen ska förhindra läckage av vätskor och gaser och skydda mot yttre påverkan, samtidigt som den lämpar sig för de belastningar som uppstår i driftmiljön. Materialet måste kunna komprimeras och återgå utan att förlora tätningsegenskaperna, och motstå temperatur, tryck och kemikalier som förekommer i applikationen.

De vanligaste typerna av tetningsmaterial är elastomera tätningar och olika icke-elastomeriska alternativ. Elastomera tätningar inkluderar gummi‑baserade O-ringar och gummimattor, med vanliga material som NBR (nitril), EPDM, FKM/Viton och silikon. Andra alternativ är PTFE, grafit samt metalliska och kompositbaserade tätningar, som används där extrema temperaturer eller kemikalier kräver särskilda lösningar. Valet av material påverkas av fluidens natur, temperatur, tryck, ytfinnish, korrosionsmöjligheter och driftens livslängd.

Egenskaper som är avgörande vid val inkluderar temperaturtålighet, kemikalieresistens, tryckmotstånd, krympning och compression set. Till exempel är NBR bra för olja och bränsleblandningar, EPDM lämpar sig väl för vatten och ånga men har begränsad resistens mot petroleumprodukter, FKM har hög kemisk och temperatursäkerhet, och silikon klarar extrema temperaturer men kan ha sämre kemikalieresistens.

Användningen omfattar allt från fordons- och hydrauliska system till VVS, livsmedels- och processindustrin. Tetningsmaterialen levereras i olika former (O-ringar, gummitätningar, tätband, grafit- och metalliska tätningar) och kräver rätt lagring och montering. Standarder och klassningar inom ISO och EN styr krav på materialval, testmetoder och hållfasthet för att säkerställa jämförbarhet och tillförlitlighet.