telefonapparater

Telefonapparater är en term som används för enheter som möjliggör röstkommunikation över telefonnätet. I svenskt bruk omfattar begreppet fasttelefoner, trådlösa telefoner och mobiltelefoner samt särskild utrustning som används inom telekommunikation.

Historiskt utvecklades telekommunikationstekniken under 1870-talet och kom att omfatta handapparater med en sändare (mikrofon) och en mottagare (hörlur), samt uppringnings- och ringsystem. Tidiga nät var manuella växlar; senare kom automatiska växlar och elektronisk switchning som möjliggjorde direktringning över längre avstånd.

Huvudkomponenter är sändare, mottagare, uppringningsmekanism (knappsats eller talskiva) och anslutningar som kabel eller trådlös länk. Bords- eller väggmonterade modeller används i fast telefoni. Moderna enheter kan innefatta mikroprocessorer, digital signalbehandling och nätverksgränssnitt som RJ-11 för analoga linjer eller IP/Ethernet för digitala nätverk.

Typer inkluderar traditionella fasttelefoner kopplade till allmänna telefonnätet (PSTN), trådlösa telefoner med basstation, IP-telefoner som använder paketförmedlade nätverk och mobiltelefoner med cellulära och VoIP-funktioner. Det finns även kontorsenheter som konferenstelefoner och telepresence-system.

Funktioner och standarder: nummerpresentation, samtalskö, röstbrevlåda, konferens och tillgänglighetsfunktioner. Telefonutrustning följer standarder från ITU, ETSI och andra organ för att säkerställa kompatibilitet och säkerhet. Trenden går mot digitala, IP-baserade kommunikationer och integrerade mobila enheter.

Sammanfattning: dagens telefonapparater sträcker sig från enkla hemmabruksenheter till företagslösningar, där interoperabilitet över nätverk möjliggör global kommunikation.