tändningstid

tändningstid är den tid som fördröjs mellan att ett material eller en blandning startas eller exponeras för en ignition source och det faktiska ögonblicket när det börjar brinna eller frigör energi. Termen används i många tekniska och vetenskapliga områden, särskilt inom förbränningsfysik, raketmotorer, explosionslösgörande, och kemisk industri.

I förbränningsfysik definieras tändningstid som den period då temperatur, tryck eller mekanisk påtryckning ackumuleras tills gränsvärdet för spontanreaktion passerar. Om inledande excitation är för liten så förblir blandningen i ett metastabilt läge, medan en tillräcklig kortvarig gnista eller hög temperatur kan utlösa en självförstärkningsreaktion. Tändningstiden kan uttryckas i mikrosekunder, millisekunder eller sekunder beroende på materialets entalpi och katalytiska egenskaper.

I raketmotorer avgörs tändningstiden av förbränningskamerans design, bränslets fördelning, och gaskonduktansgrad. Korta tändningstider är önskvärda för snabb uppstart och hög effekt, medan längre tal gör systemet mer robust mot stillastående varianter. I explosionslösgörande och luftburna kritiska system är förståelsen för tändningstid central för säkerhet och risktagning.

Faktorer som påverkar tändningstiden inkluderar partiell partikeldensitet, föroreningar, överskottsvätska, och snabbhet av initialt inneslutningsmoment. Många mekaniska och analytiska metoder, såsom termisk analys och dynamisk termodynamik, används för att mäta och modellera tändningstiden vid olika tryck- och temperaturförhållanden.