superskaläritet

Superskaläritet är ett koncept inom datorarkitektur som beskriver en processorns förmåga att exekvera fler än en instruktion per klockcykel. Detta uppnås genom att processorn har flera exekveringsenheter, såsom ALU:er (Arithmetic Logic Units) och FPU:er (Floating-Point Units), som kan arbeta parallellt. Genom att detektera och utnyttja instruktionsberoenden och möjligheten att utföra oberoende instruktioner samtidigt, kan en superskalär processor öka den totala exekveringshastigheten.

En superskalär processor försöker identifiera instruktioner som kan köras parallellt. Detta sker ofta genom komplexa kretsar som utför "instruction-level parallelism" (ILP). Processorn kan beställa om instruktioner, utföra dem spekulativt, eller köra dem utomordningsvis (out-of-order execution) för att maximera utnyttjandet av sina exekveringsenheter. Även om superskaläritet ökar prestandan, medför det också en ökad komplexitet i processor designen och en högre energiförbrukning. Moderna högpresterande processorer, som de som finns i persondatorer och servrar, är nästan alltid superskalära.