suffixmönster

Suffixmönster är ett begrepp inom språkvetenskapen som beskriver återkommande ändelser som fäster på stammar för att bilda nya ord eller markera grammatiska relationer. Sådana mönster förekommer inom ett språk eller en dialekt och analyseras för att förstå ordbildning, grammatik och ljudförändringar. Suffixmönster kan vara produktiva, vilket innebär att nya ord kan bildas genom att lägga till en ändelse till en stam; de kan också vara oregelbundna eller uppvisa allomorfer beroende på sammanhang.

Man delar ofta upp suffixmönster i två huvudkategorier: inflectionella suffix och derivationssuffix. Inflectionella suffix ändrar grammatiska egenskaper som tempus, tal, genus eller kasus utan att ändra ordklassen, medan derivationssuffix ändrar betydelse eller ordklass och ofta producerar nya ord. Exempel på hur mönster kan uppträda varierar mellan språk. I engelska är -ed och -s vanliga inflectionella ändelser som markerar past och plural, medan derivationssuffix som -ness eller -tion bildar helt nya ord med olika betydelser. I svenska används till exempel suffix som -het för abstrakta substantiv, -are för agentnamn, -ning och -ande för nominalisering och participial bildning, samt -lig som adjektivbildning.

Användningen av suffixmönster är central inom lexikonarbete, språkinlärning och naturlig språkbehandling. Genom att kartlägga mönster kan man analysera ordens struktur, lemmatets och rotens relationer, samt förutse möjliga nya ord och historiska utvecklingar.