streckkods

Streckkods är maskinläsbara representationer av data som används för att identifiera objekt och spåra rörelser i olika branscher. De består av mönster av mörka staplar och ljusa mellanrum (i 2D-streckkoder finns även tecken i form av punkter och block) som kan avläsas av streckkodsläsare, kameror eller mobiltelefoner. När koden avkodas hämtas en referens till data som finns lagrad i ett databassystem, till exempel pris, produktnummer eller lagerstatus.

Det finns olika typer av streckkoder. 1D-streckkoder består av linjära rader av staplar och mellanrum och används ofta för produkter i detaljhandeln, exempelvis UPC-A och EAN-13 samt Code 39 eller Code 128. 2D-streckkoder lagrar mer information i två dimensioner och inkluderar QR-koder, Data Matrix och PDF417. Den globala standardisering sker ofta via GS1 och ISO/IEC; GS1-systemet definierar GTIN, checkdigitberäkningar och flöden för spårbarhet i försörjningskedjan.

Avläsning sker med laser eller bildsensorer som skannar streckkoden i linje med läsaren; 2D-koder kräver ofta ett bildbaserat system. God kontrast och tillräcklig storlek samt en tydlig tystzon underlättar läsning. Felkorrigering i 2D-koder gör att de kan avläsas även om de är delvis skadade eller skymda.

Användningar och betydelse: streckkoder används inom detaljhandel, logistik, tillverkning, vård och evenemangsbiljetter. Fördelarna inkluderar snabbuppslagning, ökad noggrannhet, förbättrad spårbarhet och minskat manuellt arbete. Begränsningar kan uppkomma vid skadade eller feltryckta etiketter, dålig läsbarhet i höga avstånd eller starkt ljus, samt hanterings- och integritetsfrågor i datainsamling.