signeringens

Signering, eller underskrift, avser handlingen att intyga ett dokument eller en överenskommelse genom att avteckna sin signatur eller att elektroniskt verifiera innehållet. Genitivformen signeringens används i text för att beskriva relationer till signeringen, till exempel signeringens rättsliga verkan, signeringens tidsstämpel eller signeringens krav på säkerhet.

Signering kan ske manuellt eller elektroniskt. Manuell signering innebär att en fysisk underskrift sätts på ett papper, ofta i närvaro av en tredje part eller enligt särskilda formaliteter. Elektronisk signering omfattar digitala metoder för att bekräfta identitet och integritet i ett dokument. Inom området brukar man tala om tre nivåer: elektronisk signatur (överskyddad av grundläggande autentisering), avancerad elektronisk signatur (AES) och kvalificerad elektronisk signatur (QES). Enligt EU:s reglering, eIDAS, har en QES samma rättsliga effekt som en handskriven underskrift och kräver certifikat utfärdade av betrodda tjänsteleverantörer samt säkert signeringsverktyg.

Processen vid elektronisk signering inkluderar ofta identitetsverifiering av signatären, skapande av signaturen med en säker signeringsteknik, samt loggning och tidsstämpling för spårbarhet. Efter signering utförs ofta verifiering och arkivering av dokumentet i ett heltäckande signeringsflöde som skyddar mot ändringar och bekräftar dokumentets integritet över tid.

Säkerhetstänkande är centralt för signeringens legitimitet. Användning av offentliga nycklar, certifikat och betydelsen av en pålitlig certifikatutfärdare bidrar till att avvisa förfalskningar och ge spårbarhet. Signering används i kontrakt, myndighetsärenden, finansiering och andra avtal där äkthet och tidsmässig kontinuitet är viktigt.

Se även: elektronisk signatur, digital signatur, eIDAS.