signalutgång

Signalutgången är en funktion i en elektronisk enhet som levererar en elektrisk signal till en annan enhet eller del av ett system. Den kan vara analog eller digital och fungerar som källan till en signal som mottagaren tolkar som mätvärde, styrsignal eller data.

Vanliga typer är analoga signalutgångar, som levererar kontinuerliga spännings- eller strömvärden (t.ex. 0–5 V, 0–10 V eller 4–20 mA), samt digitala signalutgångar, som motsvarar logiska nivåer (TTL/CMOS) eller pulser via PWM. I industriell automation används ofta båda typerna, ibland i kombination med isolerade gränssnitt.

Elektriska egenskaper hos signalutgången inkluderar spänningsnivå, utsignalens impedans eller drivförmåga, maximal ström vid utgången och möjlig galvanisk isolation mellan utgång och övriga delar av systemet. Skydd som överspännings-, kortslutnings- eller överströmsskydd samt korrekt jordning är viktiga för att undvika skador och störningar. Relevanta standarder och märkningar anger bland annat krav på felströmmar och olika marknivåer.

Användningar innefattar mätinstrument, sensorutgångar, styrning av PLC:er och industriella aktuatorer samt anslutning av analys- eller visningsenheter. Tydliga och konsekventa märkningar som 'OUT' eller 'SIG' förenklar kopplingar, och rätt val av kontakter eller gränssnitt minskar risk för felkoppling.

Frågor att överväga vid användning av en signalutgång är kompatibilitet med mottagarens ingångar, kabeldragning och avstånd, samt behov av skydd mot störningar och jordloopar. I många fall används galvanisk isolation eller impedansanpassning för att upprätthålla signalens integritet.