sedimentförflyttning

Sedimentförflyttning är processen där fasta partiklar, som sand, silt och lera, transporteras av naturkrafter och påverkar landskapsutformningen. Den förekommer i vattenmiljöer som floder, sjöar och hav, i vinddrivna områden i öken- och kustmiljöer samt i is- och glaciala sammanhang. Förflyttningen regleras av partikelstorlek, täthet och form samt av drivkraften från strömmar eller vind.

De viktigaste transportlägena vid vatten- eller isdriven förflyttning är suspensionstransport (partiklar hålls upp i flödet), bottentransport (partiklar rullas eller glider längs botten) och saltation (en kombination av hopp och glidning). I vindmiljöer dominerar creep, saltation och suspension, medan istransport ofta innefattar lodgement och vidare transport inom glaciären.

Drivkraften är skjuvspänningen i bädden, som beräknas från flödeshastighet och turbulens. Ett kritiskt tröskelvärde måste överskridas innan partikelrörelse sker. Mindre partiklar kräver mindre kraft, medan tunga eller klibbiga partiklar kräver mer. Transporten ökar när drivkraften överträffar tröskeln och följer ofta icke-linjära relationer med partikelstorlek och flödesförändringar.

Sedimentförflyttning formar flodkanaler, sandbankar, öar och delta i vattenmiljöer; i kustregioner och hav skapar den stränder, kustdyner och marin avlagring; i öken- och kustområden driver vindtransporter nya dyner och tvärlandskap. Endogen tillförsel och avlägsnande bestämmer erosion och deposition samt spridningen av näringsämnen och föroreningar.

Observationer mäts ofta som sedimenttransporttakt i olika sammanhang, med tekniker som bottenprov, turbidity-mätningar och ADCP, medan modeller använder empiriska relationer (t.ex. Meyer-Peter–Müller, Einstein-Brown) eller processbaserade tillvägagångssätt för att uppskatta transport under olika flödesförhållanden. Dessa kunskaper är centrala inom hydrologi, fluvgeologi och kustförvaltning.