satellituppskjutningar

Satellituppskjutningar är processen att placera en satellit i rymden med hjälp av ett bärrakets fordon. Uppdraget innefattar planering och mål, konstruktion och integration av nyttolasten samt genomförande av uppskjutningen från en lämplig uppskjutningsplats. Under planeringen analyseras banval, tidsfönster, väderförhållanden och säkerhetskrav. Under själva uppskjutningen övervakas funktioner, och efter start sker fasseparation och bananpassning innan nyttolasten frigörs i rätt omloppsbana. Därefter övergår uppdraget till drift med mark- och rymdkontroll.

Bana och nyttolast: Satelliter placeras i olika banor, exempelvis låga jordens omloppsbanor (LEO), medeljordbanor (MEO) och geostationära banor (GEO). Vissa uppdrag kräver speciella banor som solsynkroniska eller polära banor. Nyttolasten kan vara kommunikationssatelliter, jordobservationssatelliter eller vetenskapliga satelliter, och driftslängd samt driftsfas varierar.

Aktörer och infrastrukturer: Satellituppskjutningar görs av både statliga rymdorganisationer (NASA, ESA, Roscosmos, CNSA) och privata företag (SpaceX, Blue Origin, United Launch Alliance, Arianespace). Uppskjutningar sker vid olika uppskjutningsplatser runt om i världen, till exempel Cape Canaveral och Vandenberg i USA, Baikonur i Kazakstan, Kourou i Franska Guyana och Jiuquan i Kina.

Regelverk och historia: Uppskjutningar regleras av internationell rymdlagstiftning, inklusive Förenta nationernas rymdkonvention och ITU:s koordineringssystem för frekvenser och omloppsbanor. Säkerhet, licenser och ansvarsfrågor hanteras av nationella myndigheter och rymdoperatörer. Sedan början av rymdåldern har satellituppskjutningar ökat betydligt i antal, och ökande kommersialisering samt tekniska framsteg som återanvändbara raketer och småsatellitkonstellationer har förändrat branschen.