oxidationstillstånden

Oxidationstillståndet, eller oxidationstal, är ett formellt värde som används för att beskriva hur många elektroner ett ämne har tappat eller tagit upp i förhållande till sitt grundtillstånd. Det är ett bokföringsverktyg för redoxreaktioner och balans av kemiska ekvationer, inte ett definitivt mått på elektronfördelning i molekyler.

Reglerna för att bestämma oxidationstal i föreningar är förenklade. Atomer i grundtillstånd har oxidationstal 0. I en helt neutral förening är summan av oxidationstalen 0, medan summan i en polyatomisk jon är lika med jonens laddning. Fluor har alltid oxidationstal −1 i föreningar. Väte har vanligt +1, undantaget metallhydrider där det är −1. Syre har vanligt −2, med undantag för peroxider där det är −1 och i vissa föreningar med element som är mer elektronegativa än syre där syre kan få högre positiva tal. Grupp 1-element har i föreningar oxidationstal +1, grupp 2-element +2. I föreningar med flera element fördelas de negativa talen oftast till den mer elektronegativa komponenten så att summan uppfyller jonens eller molekylens totala laddning.

Vanliga exempel är järn(III)oxid där järn har oxidationstal +3 och syre −2, eller jonet permanganat där mangan har +7. Oxidationstal används också för att bestämma oxidationstillstånd i joniska och kovalenta komplexa föreningar, samt för att analysera redoxreaktioner och balansera redox-ekvationer.

Begränsningar: oxidationstal är en formell reduktionsmetod och motsvarar inte exakt elektronfördelning i molekylen. Det är ett redskap för systematiskt spårande av elektronförändringar.