ordböjningar

Ordböjningar är de grammatiska förändringar som ord genomgår för att uttrycka olika grammatiska kategorier som tal, numerus, genus, bestämdhet, tid och riktning i en sats. Begreppet omfattar substantiv, adjektiv, pronomen och verb, och i viss mån determiners ordvals. Böjningar skiljer språk åt i hur mycket information som visas i själva ordformen.

Substantiv används i olika former beroende på tal (singular/plural) och bestämdhet. I svenska har substantiven två genus (utrum och neutrum) och två bestämdhetsformer (indefinit och definitiv). Exempel: en stol vs stolar, stolen (den definite formen), huset vs husen. Genom genitiv böjs ord med -s för ägande: Marias bok. Substantiv kan också visa pluralitet i olika böjningsmönster.

Adjektiv följer substantivet och böjs efter nummer och bestämdhet: en röd bil, den röda bilen, röda bilar, de röda bilarna. Adjektivets komparativ och superlativ används i obestämd form: röd, rödare, rödast. I bestämd form och plural används ofta särskild adjektivböjning (den röda bilen, röda bilar).

Verb böjs i olika tempus och former utan personböjning i de flesta finita former: tala, talar, talade, har talat, kommer att tala. Svenska verb har infinitiv, presens, imperfekt (preteritum), perfekti och pluskvamperfekt samt supinum och participle. Imperativ finns också. Hjälpvänliga former som har talat används i sammansättningar för att bilda perfekter.

Pronomen böjs för person och numerus och har ofta olika kasus och possesiva former: jag mig mitt, du din ditt, han/hon sin, samt reflexiva och possessiva former. Genitiv används främst med -s eller pronomenens form.

Ordböjningar är viktiga för meningsbyggnad och syntaktisk överenskommelse mellan ordkategorierna. Irregulariteter och oregelbundna böjningsmönster förekommer i många språk och kräver närhet till vokabulären för korrekt användning.