opiatberoende

Opiatberoende, eller opioiddependens, är ett kroniskt tillstånd där en person har ett tvångsmässigt behov av opioider och där bruket leder till funktionsnedsättning och skadliga konsekvenser i livssituationen. Tillståndet kännetecknas av ökad tolerans, abstinens vid försök att sluta och återkommande återfall.

Orsaker och riskfaktorer varierar och innefattar utskrivna opioider vid långvarig smärtbehandling, övergång till illegala ämnen som heroin eller syntetiska opioider, samt genetiska och psykologiska sårbarheter. Psykosociala faktorer, socialt stöd, trauma och samtidig missbruks- eller depressionsproblem ökar också risken.

Symtom och tecken inkluderar starkt begär, oförmåga att kontrollera bruket trots negativa följder, ökad tolerans och abstinens när bruket minskar. Abstinens kan vara både fysiska och psykiska: muskelvärk, svettningar, illamående, sömnlöshet och ångest. Bruket påverkar ofta relationer, arbete och ekonomi.

Diagnostik: I ICD-11 benämns tillståndet opioid use disorder och bedöms utifrån kriterier som kontrollförlust, fortsatta bruk trots skadliga konsekvenser samt ökande tolerans. DSM-5 används i flera länder. Allvarlighetsgraden klassificeras som mild, måttlig eller svår.

Behandling: medicinsk behandling innefattar substitutionsbehandling med metadon eller buprenorfin (ofta buprenorfin-naloxon) och i vissa fall naltrexon. Kombineras med psykosociala insatser, terapi och stödinsatser. Skademinimering inkluderar tillgång till naloxon vid överdos, sprututbytesprogram och säkra vårdkedjor.

Prognos och prevention: med kontinuerlig behandling kan funktioner förbättras och risker minska; återfall är vanligt men kan reduceras med långsiktigt stöd. Förebyggande åtgärder omfattar ansvarsfull förskrivning, tidig upptäckt, ökad tillgång till evidensbaserad behandling och skademinimering.