näringsabsorption

Näringsabsorption avser processen där näringsämnen tas upp från mag-tarmkanalen in i kroppens cirkulation eller lymfsystem. I människans gastrointestinalkanal sker största delen av absorptionen i tunntarmen, där slemhinneytan förstoras genom veck, villi och mikrovilli på enterocyternas borstmembran. Dessa strukturer ökar kontaktytan och möjliggör effektiv transport.

Absorptionsmekanismer inkluderar passiv diffusion, faciliterad diffusion, aktiv transport med transportproteiner, och endocytos för vissa makromolekyler. Kolhydrater bryts ned till monosackarider, proteiner till aminosyror och dipeptider, och lipider till fria fettsyror och monoglycerider som bildar miceller och absorberas in i enterocyter. Fettpackas därefter i kylomikroner som förs via lymfsystemet (laktaler), medan vattenlösliga näringsämnen och flesta mineraler går direkt in i blodbanan och transporteras till levern via portvenen.

Absorption av vitaminer skiljer sig efter löslighet: fettlösliga vitaminer följer lipidsjälv, medan vattenlösliga vitaminer använder specifika transportörer; vitamin B12 kräver bindning till intrinsic factor och upptag i ileum. Vatten absorberas huvudsakligen osmotiskt genom tarmepitelet.

Flera faktorer påverkar absorptionen, bland annat tarmmotilitet, enzymaktivitet, pH, mikrobiota och integriteten hos tarmepitelet. Störningar som celiaki, Crohns sjukdom, pankreasinsufficiens eller kirurgiska resektioner kan leda till malabsorption och näringsbrist.