nödvärn

Nödvärn, eller nödvärnsrätt, är ett rättsligt försvar i svenskt straffrättsligt system som gör det möjligt att undgå straffansvar eller få reducerat straff när någon avvärjer ett påbörjat eller pågående olagligt angrepp. Försvar omfattar både försvar av sig själv och försvar av annan person samt, i vissa fall, av egendom.

Villkoren för nödvärn är centrala. Angreppet måste vara olagligt och hotet eller skadan måste vara närstående eller omedelbart förestående eller pågår. Den försvarande handlingen måste vara nödvändig för att avvärja hotet, och den använda tvånget eller våldet måste stå i proportion till angreppet. Om den försvarande handlingen överstiger vad som var nödvändigt för att avvärja hotet kan kravet på nödvärn ifrågasättas och den försvarande kunna hållas ansvarig för övervåld.

Nödvärn omfattar i allmänhet försvar mot direkta fysiska angrepp, men rätten kan även tillämpas vid hot mot annan person eller mot egendom i vissa begränsade fall, där hänsyn i proportion och nödvändighet bedöms individuell. Det krävs att åtgärden inte längre är motiverad när hotet upphört eller när alternativ mindre ingripande alternativ hade varit möjligt.

Frikännande eller strafflindring som följd av nödvärn avgörs av domstolen i varje särskilt fall. Bedömningen tar hänsyn till sammanhanget, den uppkomna farans allvar och hur proportionerlig den försvarande handlingen var i förhållande till hotet.

Nödvärn är därmed en grundläggande princip för rättfärdigande i självförsvar och i visst mått för rätten att skydda andra eller egendom när hotet är omedelbart och olagligt. Det särskiljer sig från andra rättsliga principer som nödrätt eller desperata åtgärder där hotet inte är direkt närvarande vid handlingen.