minnesallokering

Minnesallokering är processen där ett programs minnesbehov tilldelas av ett operativsystem eller en minneshanterare. Den omfattar reservering, tilldelning och återlämning av minnesblock under programkörning och påverkar prestanda, resursutnyttjande och stabilitet.

Allokering sker på olika nivåer. Vid statisk minnesallokering bestäms minnesbehållarna vid kompilering, medan dynamisk minnesallokering sker under körning. Vanligt är uppdelningen i stackminne, heapminne samt data- och kodsegment.

Olika strategier används för att hitta ledigt minne, till exempel first-fit, best-fit och worst-fit. Andra mekanismer inkluderar buddy-system, slab-allokerare och minnespooler. Dessa styr hur minnesblock hittas, ordnas och frigörs och påverkar fragmentering.

Fragmentering kan vara extern (midliga luckor mellan fria block) eller intern (spill inom ett block). Kompaktions- eller defragmenteringstekniker används för att motverka detta.

Minnesmodeller inkluderar kontig minnesallokering, paging (virtuellt minne där minnet delas i sidor och adressöversättning sker via sidor) och segmentering. Moderna system kombinerar ofta dessa tekniker. I språk med automatisk minneshantering används ofta en heap tillsammans med en garbage collector.

Valet av allokeringsstrategi påverkar prestanda, minnesutnyttjande och svarstider. Minnesallokering är en grundläggande del av operativsystemets minneshantering och språkimplementationer.