metalldetektering

Metalldetektering är en teknik för att lokalisera metallföremål i jord, vatten eller andra medier med hjälp av elektromagnetiska fenomen. Den används inom industri och byggnation, gruvdrift, arkeologi samt säkerhet och som hobby. Genom att registrera förändringar i elektromagnetiska fält kan en detektor indikera närvaro av metall och ge ledtrådar om föremålets storlek eller typ.

En vanlig handhållen detektor består av en sänd- och mottagspole. Spolen sänder ett oscillationsfält och närvaro av metall påverkar fältet så att eddy currents uppstår i föremålet, vilket ändrar signalen sensorn fångar. Signalen omvandlas till ljud eller en visuell indikation. Det finns flera teknologier: VLF (Very Low Frequency) som ger god diskriminering mellan olika metaller och minimerar jordstörningar; PI (Pulse Induction) som sänder pulser och ofta fungerar bättre i mineralisk jord; samt multi-frekvens- eller kombinationsdetektorer som använder flera frekvenser samtidigt.

Användningsområden inkluderar arkeologi och kulturarvsskydd där man söker efter mynt, smycken eller vapen utan omfattande schaktning; säkerhet och evenemangsövervakning; industriell återvinning och byggnadssanering; samt humanitär minröjning där specialiserade detektorer används för att hitta minor och oskyddade föremål.

Historiskt uppstod metalldetektering under 1800- och 1900-talen. Den första fungerande metallsonden utvecklades tidigt 1900-tal, och tekniken blev senare kommersiell. Moderna detektorer förbättrar diskriminering, jordbalans och signalbehandling, vilket ökar noggrannheten och användbarheten i olika markförhållanden.