lösningsspecifikation

En lösningsspecifikation är ett dokument som beskriver den föreslagna lösningen för att uppfylla användarens behov och affärsmål. Den används för att kommunicera omfattning, mål och den övergripande tillvägagångssättet till intressenter och leverantörer och fungerar som en bro mellan krav och lösning.

Innehållet i en lösningsspecifikation är vanligtvis: syfte och omfattning, aktörer och intressenter, systemöversikt, funktionella krav, icke-funktionella krav (till exempel prestanda, tillförlitlighet, säkerhet och användbarhet), arkitektur och designbegränsningar, gränssnitt och dataflöden, data- och informationsmodell, integration och beroenden, säkerhet, integritet och efterlevnad, migrering, driftsättning och underhåll, test- och acceptanskriterier, risker och antaganden samt spårbarhet till krav och förändringshantering.

Relationen till andra artefakter: Lösningsspecifikationen översätter krav till en konkret lösningskonstruktion och kan fungera som underlag för upphandling, kontrakt och testning. I vissa verksamheter kallas liknande dokument arkitektur- eller designspecifikation; i agila sammanhang kan den vara mer lättviktig och leva som ett dynamiskt dokument.

Livscykel och användning: Dokumentet skapas i projektets uppstartsfas och uppdateras under design- och genomförandefasen. Det används för att bedöma leverantörer, planera implementeringen, definiera acceptanskriterier och fungera som referens under senare förändringar.

Exempelomfång: För ett mjukvarusystem beskriver lösningsspecifikationen målplattform, moduler, gränssnitt, dataflöden, säkerhets- och prestandakrav samt planer för migrering, driftsättning och underhåll. Den kan även beskriva krav på dokumentation och stödprocesser.