lågentréplattformar

Lågentréplattformar är breda, planläggda plattformar vid stopp för kollektivtrafik där dörren på fordonet är i samma höjd som plattformen. De används främst i busshållplatser och tågstationer där det är praktiskt för passagerare att steg-fritt kliva på eller av, särskilt för personer med nedsatt rörlighet, barn i rullstol eller med barnvagnar. Standardhöjden på lågentréplattformar varierar beroende på fordontyp; för trams och tunnelbana är det vanligt med en höjd på cirka 20–30 cm ovanför vägunderlaget, medan för bussar kan höjden ligga på 15–20 cm. Plattformarna kan vara tempel, lösa eller betraktas som en del av en större hållplatsinfrastruktur som inkluderar åtkomstramper och stigförlängningar i linje med barrierefrihetskrav.

Utvecklingen av lågentréplattformar började på 1970-talet när planläggningen av kollektivtrafik ville minska passagerarens rörelsetid och öka säkerheten vid klättisering. I Sverige infördes gradvis nationella riktlinjer i Trafikverkets trafikprogram, där plattformshöjder specificeras för olika tågvägar. EU:s allmänna tillgänglighetsförordning i KV 2019/34/EU understryker att nya infrastrukturer ska uppfylla barrierefrihet, vilket har lett till att äldre stationer ofta uppgraderas eller ersätts med lågentréplattformar.

Samma koncept finns även internationellt under titlar som “step‑free” eller “low‑floor” platforms, där tekniken anpassas efter lokala rullbilsstandarder och tränerättsliga bestämmelser. Studier visar att lågentréplattformar minskar driftskostnader för uppstigning, minskar risk för fallolyckor och ökar resenärstillfredsställelse.