laboratorietitreringar

Laboratorietitreringar är analytiska metoder för att bestämma koncentrationen av ett ämne genom att gradvis tillsätta en lösning med känd koncentration (titrant) tills reaktionen är fullständig. Den mängd titrants som krävs beräknas med stökiometri och används för att bestämma analyten.

Vanliga typer av titreringar inkluderar syra-bas-titreringar, där en syra eller bas neutraliseras av sin motpart; redoxtitrieringar, som bygger på förändring i oxidationstillstånd; och komplexometriska titreringar, ofta med EDTA för att bestämma metalljoner. Det finns också fällningstitreringar och andra specialfall beroende på systemets kemi.

Utrustning för titrering består av en burett som rymmer titranten, en mätbägare eller kolv för analyten samt ofta en pipett för provtagning. Indikatorer används för att signalera slutpunkten, medan pH-mätare kan användas i stället för visuell indikator. Efter standardisering av titranten vid behov tillsätts analyten och titreringen genomförs tills ekvivalenspunkten uppnås. Vid ekvivalenspunkten är antalet molförhållanden i reaktionen fullständigt uppnått och analysresultatet beräknas från volymen titrants som använts.

Noggrannhet uppnås genom noggrann provberedning, korrekt kalibrering av utrustning och repetitioner av momentan mätning. Vanliga felkällor inkluderar parallaxfel vid avläsning av burett, felaktig indikatorval eller missförstådd slutpunkt.

Användningar innefattar bestämning av koncentrationen hos syror, baser och metalljoner, kvalitetskontroll inom läkemedel och livsmedel samt kemisk forskning där exakt koncentration är avgörande.