kärnmedicin

kärnmedicin är en medicinsk disciplin som använder små mängder radioaktiva ämnen, radiotracetrar, för att utvärdera kroppens funktioner och ge behandling vid sjukdomar. Fältet kombinerar molekylärbiologi med bildteknik och syftar till att ge funktionell information som kompletterar anatomiska bilder från andra modaliteter.

Diagnostisk kärnmedicin bygger främst på bildgivning med positronemissionstomografi (PET) och single photon emission computation tomography (SPECT), ofta i kombination med datortomografi (PET/CT eller SPECT/CT). Radiotracerna ges vanligtvis intravenöst, men kan också inhaleras eller intas som oral lösning. Vanliga tracers är 18F-fluorodeoxyglukos (FDG) för metabola processer, samt 99mTc-labeled föreningar för skelett-, njur- och sköldkörtelundersökningar. Andra exempel är Ga-68-läkemedel för neuroendokrina tumörer och PSMA-läkemedel för prostatacancer, samt I-123/I-131 för sköldkörtelundersökningar och behandling.

Terapeutisk kärnmedicin används för att leverera lokal behandling med radioaktiva isotoper. Exempel är I-131 vid sköldkörtelcancer och hyperthyreoidism, Lu-177-dotatate för neuroendokrina tumörer, Lu-177-PSMA-terapi vid prostataCancer, samt Ra-223 vid skelettmetastaser. Andra tekniker inkluderar radioembolisation med Yttrium-90 och olika form av fokuserad radioaktiv behandling.

Säkerhet, dosplanering och regulatoriska krav är centrala. Produktionen av radiopharmaceutika sker i specialiserade enheter med kvalitetskontroller, medan bildtolkning och dosberäkning kräver utbildning och multidisciplinärt samarbete. Fältet spelar en viktig roll i diagnostik och individuellt anpassade behandlingar inom onkologi, kardiologi, neurologi och endokrinologi.

Historik och utbildning: kärnmedicin växte fram ur upptäckten av radioaktivitet, utvecklingen av gamma-kamera och senare PET-teknik. Utbildning kräver medicinsk examen och specialistutbildning, med variationer mellan länder.