knäflexion

Knäflexion är böjningen av knäleden där vinkeln mellan låret och underbenet minskar. Rörelsen sker i sagittalplanet och innebär att underbenet närmar sig låret. Knäleden är en sammansatt synovialled som består av femur, tibia och patella, omgiven av ligament, menisker och muskel- och senfästen som stabiliserar rörelsen.

Biomchanik och funktioner. Under knäflexion uppstår en kombination av rullning och glidning mellan femur och tibia, samt ibland liten rotation i tars eller fötter. Meniskerna bidrar till ledspringa och stötdämpning, medan ligamentsystemet stabiliserar rörelsen och begränsar överdriven flexion eller samtidig fotrotation. Smärt- och rörelsebegränsningar kan uppkomma vid skada på menisk, ligament eller muskulatur.

Muskelgrupper och kontroll. De primära knäflexorerna är hamstringsmusklerna (biceps femoris, semitendinosus och semimembranosus). Gastrocnemius och popliteus kan bidra till flexion i vissa lägen, medan sartorius och gracilis kan assistera. Samverkan mellan flexorer och antagonisten quadriceps styr både rörelse och stabilitet, särskilt under belastade aktiviteter.

Rörelseomfång och klinisk bedömning. Normalt aktiv knäflexion ligger ofta omkring 0–130/135 grader, medan passiv flexion kan nå cirka 140–150 grader hos friska personer. Klinisk bedömning mäter ofta rörelseomfånget med goniometer och bedömer smärta, stelhet och funktion i vardagliga aktiviteter som gång, sittande och knäböj.

Betydelse. Knäflexion är central för gång, löpning, cykling och olika vardagliga rörelser. Bristande flexion kan påverka funktion och orsaka obehag eller svaghet i underben och lår.