kapitalkontroll

Kapitalkontroll är policyåtgärder som begränsar eller reglerar gränsöverskridande kapitalrörelser, både inflöden och utflöden. Syftet är ofta att påverka växelkursen, betalningsbalansen och den finansiella stabiliteten samt att stärka penningpolitikens trovärdighet i kriser.

Vanliga åtgärder inkluderar krav på tillstånd för kapitaltransaktioner, kvoter eller beloppsbegränsningar, beskattning av kapitalrörelser, regler för valutaväxling och omvandling, krav på minsta kvarhållningstid samt bankernas reserver, liksom förbud eller begränsningar för vissa transaktioner. Åtgärderna kan vara tillfälliga eller permanenta och vara unilaterala eller samordnade inom internationella eller regionala sammanhang.

Användningen av kapitalkontroller kan vara motiverad av behovet att dämpa volatilitet, motverka kapitalflykt, skydda valutareserven eller stärka självständigheten i penningpolitiken. De kan vara användbara i krissituationer men kan också påverka investeringar, företagskostnader och ekonomisk integration negativt om de används långsiktigt eller svårtolkat.

Rättsligt och politiskt finns det internationella dimensioner att beakta. Kapitalkontroller är i grunden nationella verktyg, men deras användning kan påverkas av internationella åtaganden och av institutioner som IMF, som i vissa sammanhang stöder temporära, proportionerliga och transparenta åtgärder under kriser. WTO- och investeringsavtal kan i vissa fall komma att påverkas av restriktionernas karaktär.

Historiskt var kapitalkontroller vanliga före och under delar av 1900-talet för att stabilisera valutor och betalningsbalanser. Efter liberaliseringstrenden från 1990-talet har användningen minskat, men under finansiella kriser har vissa länder återinfört eller förstärkt kontroller.