inrikesflygplatser

Inrikesflygplatser är flygplatser som främst används för flygtrafik inom ett lands gränser. Begreppet står i kontrast till internationella flygplatser, som har regelbunden trafik över landsgränser och ofta tull- och passkontroll. En inrikesflygplats kan dock också hantera viss internationell trafik vid särskilda tillfällen eller ha delar som är öppen för internationella flygningar, men huvuduppgiften är att underlätta resor mellan olika delar av landet.

Fysiska och operativa kännetecken varierar, men inrikesflygplatser är ofta mindre än de största internationella naven. De har vanligtvis kortare banor, enklare terminals och grundläggande säkerhets- och passagerarfunktioner. De ligger ofta strategiskt placerade för regional anslutning och fungerar som nodpunkter i nationella flygnätverk. Trafiken består i hög grad av reguljära inrikesflyglinjer och regionala flygbolag, ibland kompletterad av charter- eller specialflygningar och godstrafik.

Förvaltning och reglering varierar mellan länder. I många fall ägs och drivs inrikesflygplatser av statliga eller regionala myndigheter, kommuner eller privata operatörer under tillsyn av civil luftfartsmyndigheter. Finansiering sker ofta via flygplatsavgifter, offentliga stödprogram och privat investering, i förening med nationell infrastrukturplanering.

Roll i transportnätverket är att distribuera trafiken nationellt, öka tillgängligheten till regionala och landsbygdsområden, stödja näringsliv och turism samt komplettera större internationella hubs. I Sverige regleras användningen av inrikesflygplatser av Transportstyrelsen inom ramen för det svenska luftfartsnätverket och samverkan mellan myndigheter, operatörer och regionala aktörer.