inflationsmålet

Inflationsmålet, eller prisstabilitetsmålet, är ett formellt mål för hur mycket inflationen får öka årligen. Det är vanligtvis satt av en centralbank och uppges i procent. Målet används för att uppnå prisstabilitet och för att ge offentliga förväntningar ett stabilt ramverk, vilket underlättar ekonomisk planering och stabil tillväxt.

Så fungerar det: Genom räntepolitik och andra verktyg försöker centralbanken styra inflationen mot målet över en medellång tidsram, ofta ett till tre år. Kommunikationen, prognoserna och inflationsuttalanden används för att förankra marknadens förväntningar. Målet är ofta ett ungefärligt belopp omkring två procent i många länder, men exakt mätning och tidsintervall kan variera; inflationen kan avvika i korta perioder.

Mätning och målteknik: Inflationen mäts som prisförändringar i ett konsumentprisindex (CPI) eller liknande prisindex. Målet är inte att varje månad uppnå exakt 2 procent, utan att medellångt sikt uppnå en stabil inflation runt målet.

Historik och exempel: I Sverige infördes inflationsmålet på två procent år 1993 i syfte att uppnå prisstabilitet; Riksbanken är oberoende och ansvarig för att uppnå målet inom ramen för riksbankslagen.

Kritik och nyanser: Vissa kritiker menar att ett enkelt inflationsmål kan riskera att förbise finansiell stabilitet eller arbetslöshet. I olika länder används därför olika balanserade eller bredare mål, eller mål med längre tidshorisont.