hänvisningsfenomen

Hänvisningsfenomen är inom språkvetenskapen de sätt på vilka språkliga uttryck kopplas till referenter i tal- eller textkontexten. Det rör sig om hur vi använder ord och fraser för att peka ut entiteter i världen, i tidigare nämnda delar av texten eller i den aktuella situationen. Fenomenet omfattar olika mekanismer som gör det möjligt att följa vad som refereras till utan att upprepa namn eller beskrivningar varje gång.

De viktigaste underkategorierna är anafor och katafor samt deixis. Anafor innebär bakåtblickande hänvisning till tidigare nämnda referenter, som i: "Katten sov. Den väckte mig." Här syftar "den" på "katten". Katafor är motsatsen: en hänvisning som först används utan att avslöja referenten direkt, som i: "Det var hon som vann tävlingen" där "det" pekar fram mot den kommande nämnda personens identitet. Deixis omfattar ord och uttryck som är kopplade till talarens, lyssnarens eller platsens sammanhang, till exempel personliga pronomen (jag, du), demonstrativa ord (denna, den där) samt tids- och rumsmarkörer (här, där, nu, då).

Praktiskt innebär hänvisningsfenomen att lyssnare eller läsare måste använda sammanhang och discourse structure för att fastställa referenten. Svårigheter uppstår när flera möjliga referenter finns, när information saknas eller när referenterna ändras över textens fortsättning. Fenomenet är centralt för förståelse i vardagsspråk, litteratur och naturalspråksbehandling, och studeras inom områden som discourse analysis, syntax och pronominalisation.