halsvirvler

Halsvirvlarna, eller cervikala kotor, är den övre delen av ryggraden och består av sju kotor, C1–C7. De stödjer huvudet, skyddar ryggmärgen i nacken och möjliggör stor rörlighet i nacken. Den cervikala delen är särskilt flexibel jämfört med bröst- och ländryggen.

Atlas (C1) saknar en riktig kotkropp och bildar tillsammans med os occipitale atlantooccipitalleden. Atlas har en ringformad struktur med främre och bakre bågar samt sidoböjar som stödjer huvudets kontakt med skallbasen. Den tillåter nodding av huvudet (flexion och extension) men rotation sker huvudsakligen mellan atlas och axis.

Axis (C2) kännetecknas av dens, eller odontoidprocessen, som skjuter upp i atlas och bildar en led som möjliggör rotation av huvudet. Atlantoaxialleden är särskilt viktig för vridning av nacken och kan bidra till betydande rotationsomfång.

C3–C7 har små kroppar och vanligtvis korta spinösa utskott, där spinalutlöpare ofta går ut från nacken. Spinösuppsarna hos C3–C6 är vanligtvis bifida (delade), medan C7:s utskott ofta är längre och oftast inte delat. Dessa kotor har foramen transversarium som finns i de flesta cervikala kotor och som i praktiken tillåter passage av vertebralarterien.

Funktionellt ger halsvirvlarna stor rörlighet i flera riktningar: flexion, extension, rotation och viss lateralflexion. De fungerar samtidigt som skydd för ryggmärgen och som fäste för muskler och ledband. Kliniska frågor inkluderar whiplash, degenerativa förändringar och diskbråck som kan påverka nervutskott eller ryggmärg.