högkostnadsbegränsningar

Högkostnadsbegränsningar, i hälso- och sjukvårdssammanhang, är finansiella skydd som sätter gränser för hur mycket en patient får betala ur egen ficka under en viss tidsperiod. Tanken är att förhindra att vårdkostnaderna blir ohanterligt höga och därmed förbättra tillgången till vård, särskilt för personer som behöver mycket vård eller medicinering.

I Sverige brukar termen närmast förknippas med högkostnadsskyddet, som tillämpas av vårdgivare och försäkringssystemet. Skyddet innebär att totala patientavgifter under ett år sätts i ett antal nivåer och att när en viss gräns uppnås blir efterföljande vård och/eller läkemedel reducerade i pris eller kostnadsfria inom de områden som omfattas. Det finns vanligtvis olika gränser för olika vårdkategorier, som primärvård, specialistvård, sjukvård på sjukhus och förskrivna läkemedel, och hela perioden räknas normalt över en tolvmånadersperiod. Gränserna uppdateras årligen och reglerna kan variera mellan regioner och över tid.

Omfattningen av högkostnadsbegränsningarna varierar också. De flesta offentligt finansierade tjänster och subventionerade läkemedel räknas in, medan privata tjänster eller vård som inte omfattas av statligt stöd ofta inte ingår i skyddet. Vissa tjänster eller läkemedel kan ha särskilda undantag eller separata regler.

Syftet är att öka rättvisa och ekonomisk trygghet i vården genom att minska risken för ofrivillig vårdkostnad, samtidigt som systemet behåller incitament för vårdsektorn att leverera tjänster av hög kvalitet. Se även hälso- och sjukvård i Sverige och Försäkringskassan.