grusning

Grusning är en vägunderhållsteknik där ett lager grus eller krossat sten sprids över en vägyta för att förbättra driv- och slitageegenskaper samt dränering. Metoden används främst på oasfalterade eller dåligt belagda vägar, till exempel grusvägar, små landsvägar och byggarbetsvägar, där det inte finns ett egentligt asfalts- eller betonglager. Grusning kan också användas som tillfällig åtgärd när en väg behöver återställas efter skador eller underhåll.

Material och genomförande: Beståndsdelarna består vanligtvis av krossat stenmaterial eller grus i olika kornstorlekar. Innan spridningen rensas ytan från organiskt material och ojämnheter. Därefter sprids ett jämnt lager grus med spridare eller skopa, följt av rullning eller kompaktering med vält eller tungt fordon för att få en stabil och jämn yta. För att minska damm och uppkomsten av lösfraktioner används ibland tätare fraktioner eller egen viktiga produkter som dammbindare, men detta varierar mellan projekt och klimat.

Underhåll och effekter: Grusytan kräver regelbundet underhåll, ofta årligt eller säsongsvis, då nytt grus tillförs och ytan jämnas till. Förluster av grus genom slitage, dammning eller körströmmar kräver kompletterande påfyllningar. Fördelen är ökad grepp och dränering i avsaknad av asfalt, men ytan kan vara dammig och sliten vid hög trafik eller kraftigt väderpåverkan och kräver kontinuerlig uppföljning.

Historik och användning: Grusning har en lång tradition i många länder för att skapa hållbara, ekonomiskt rimliga vägytor i glesbefolkade eller bynära områden. Även om asfalt och betong blivit dominerande i tätorterna används grusning fortfarande i landsbygd och på byggarbetsplatser där enklare lösningar krävs.