gammellatiniska

Gammellatiniska, eller gammal latin, är den tidigaste dokumenterade fasen av latinets historia. Den omfattar dialektala varianter som talades i Latium och omgivningar från cirka 6:e århundradet f.Kr. fram till omkring 1:a århundradet f.Kr., då en mer standardiserad form började dominera i litteraturen. Begreppet beskriver alltså ett språkligt spektrum och en tidsperiod snarare än en enhetlig variant.

Kunskap om gammellatiniska bygger på inskrifter och fragmentariska texter, till exempel Lapis Niger och tidiga lagar, religiösa invokationer samt epigrafiska fynd. Dialektal variation var betydande mellan olika latinstäder och regioner, och kontakter med oskanska, umbrian och andra italienska språk samt Etrurien bidrog till språkliga skillnader i vokabulär och grammatik.

Språkligt kännetecknas gammellatiniska av bevarade äldre böjningsmönster och en mer fri ordföljd än senare klassisk latin. Vokallängder och uttalskännetecken spelade en större roll i betydelsen, och stavningen var ofta mindre enhetlig. Över tid började vissa former standardiseras och ersättas av senare klassiska tendenser, samtidigt som dialektala drag sammanfogades i den växande latinformen.

Övergången till klassisk latin skedde gradvis under de kommande århundradena, särskilt från det andra århundradet f.Kr., då litterära och juridiska texter uppträdde i en mer enhetlig stil. Denna standardisering av grammatik, vokabulär och syntaktisk ordning blev kännetecknande för klassisk latin och lade grunden för den latiniska tradition som följer.

Se även: klassisk latin, vulgär latin, osko-umbrian språktraditioner.