gammalfranska

Gammalfranska, eller gammelfranska, är den historiska formen av det friska språket som talades i norra Frankrike och i närliggande områden ungefär från 800-talet till mitten av 1300-talet. Språket utvecklades ur vulgär latin inom Gallo-Romerska området och tillhör den romanska språkfamiljen. Inom denna period fanns flera regionaldialekter, framför allt i langue d'oïl-områdena i norra Frankrike; i söder fanns Occitan-språken ur langue d'oc, vilka vanligtvis inte räknas som gammalfranska men står i nära släkt.

Källor och litteratur: Bland de äldsta bevarade texterna på gammalfranska finns en tvåspråkig text från 800-talet, vilket visar tidig fransk skrift. Under 12–13-talet blomstrade episk diktning, lyrik och berättelser som La Chanson de Roland, Tristan et Iseut och Roman de Renart. Språket dokumenterades i administrativa dokument samt litteratur, vilket bidrog till en tidig standardisering.

Språkliga drag: Under denna period övergick det latinska kasusystemet till en mer fast syntaktisk struktur. Bestämda artiklar utvecklades ur demonstrativa ord, och böjningssystemen förenklades. Fonologin präglades av palataliseringar och förändringar i vokaler, samtidigt som många latinska lånord införlivades i vokabulären.

Övergång och arv: Övergången till mellanfrench skedde gradvis från cirka 14-talet, då francien-dialekten blev basen för standardfranskan. Gammalfranska lämnade ett omfattande litterärt och språkligt arv som influerade senare franska och europeiska språk.