felupptäckarkoder

Felupptäckarkoder är tekniker som används för att upptäcka fel i digitalt överförd eller lagrad data genom att lägga till redundant information. Syftet är att avslöja om data har förändrats under överföring eller lagring så att mottagaren kan flagga fel utan att data förloras. De skiljer sig från felrättningskoder som även kan korrigera fel.

Vanliga typer är paritetsbitar (enkla eller dubbelparitet), checksummor och cykliska redundanskontroller (CRC). CRC används ofta i nätverk och lagringssystem och finns i olika varianter som CRC-32. Hamming-koder används i minne och andra små block där fel ska kunna upptäckas och i vissa fall rättas; de kan upptäcka och rätta enstaka bitfel. Andra metoder inkluderar enklare och mer avancerade felupptäckarkoder som används i olika filformat och protokoll.

Fälupptäckarkodernas grundprincip är att data följs av redundant information som beräknas från data. Vid mottagning återberäknas dessa värden och jämförs med de mottagna redundansbitarna för att avgöra om ett fel har uppstått. Vissa koder kan ge information om felposition eller rätta det, medan CRC i praktiken främst används för felupptäckt.

Användningsområden inkluderar nätverk (t.ex. Ethernet, USB), lagring (RAID-system, arkivformat) samt programvaru- och dokumentintegritet där data måste verifieras vid överföring eller lagring. Begränsningar är att fel inte alltid fångas upp, att det finns overhead i form av extra bitar, och att val av kod beror på förväntade felmönster och prestandakrav.