dynamikområdet

Dynamikområdet är ett mått på skillnaden mellan det svagaste och det starkaste användbara signalvärdet i ett system, ofta uttryckt i decibel (dB) eller i fotografi som antal stopp. Begreppet används inom flera områden, bland annat ljudteknik, fotografi, video och elektroniska sensorer, och beskriver systemets förmåga att återge både mycket svaga och mycket starka nivåer utan att brus eller mättnad (klippning) blir dominerande.

Dynamikområdet bestäms av signalens brusgolv i den svaga änden och mättnadströskeln i den starka änden. I ljudsystem relaterar det till signal‑till‑brus‑förhållande och maximal tolererad nivå före distorsion; i bildsensorer till sensorns fullbrunnskapacitet kontra lägsta mätbara fotonflöde. Mätmetoder varierar men bygger ofta på kvoten mellan dessa gränsvärden och uttrycks logarithmiskt.

Tekniker för att utöka uppfattat dynamikområde inkluderar bättre sensorer, lågbrusförstärkare, flera exponeringsbilder (HDR), dynamisk kompression/expansion och signalbehandling. I produktion och återgivning uppstår ofta kompromisser: högre dynamik kräver bättre utrustning och kan göra korrekt exponering och mixning mer kritisk, medan dynamisk kompression underlättar lyssning eller visning i begränsade miljöer. Förståelsen av dynamikområdet är central för att balansera realism, detaljåtergivning och praktiska begränsningar i inspelning och återgivning.