domstolsbehörigheter

Domstolsbehörigheter är begreppet som beskriver vilka domstolar som har befogenhet att pröva ett visst mål, samt under vilka geografiska och materiella förhållanden detta sker. Begreppet innefattar både vilken typ av ärende som kan komma upp inför en domstol och i vilket område domstolen kan pröva tvisten.

I Sverige delas domstolsbehörighet ofta upp i materiell och territoriell behörighet samt exklusiv eller allmän behörighet. Den materiella eller rättsliga behörigheten anger vilken typ av mål som hör till vilken domstol, till exempel civilmål, brottmål eller förvaltningsmål. Allmänna domstolarna består av tingsrätter som är första instans i de flesta tvister, hovrätt som överprövar beslut i överklagade mål och Högsta domstolen som är sista instans i civil- och straffprocesser. Det finns även specialdomstolar som har särskild eller exklusiv behörighet inom sina områden, exempelvis Arbetsdomstolen för arbetsrättstvister och Patent- och marknadsdomstolen för patent-, varumärkes- och konkurrensmål.

Den territoriella eller geografiska behörigheten avgör i vilken domstol målet ska väckas och hur talan ska riktas. Vanligtvis bestäms den av var svaranden bor, var avtalet ingicks, eller var handlingen som ligger till grund för tvisten ägde rum. I frågor om fast egendom kan platsen där fastigheten är belägen vara avgörande.

Internationellt spelar EU-regler som Brussels-reglerna en roll för cross-border ärenden genom att fastställa vilken domstol i ett tvistförhållande mellan olika länder som är behörig och hur domar ska erkännas och verkställas. Domstolsbehörighet är central för vilken domstol som ansvarar för prövningen och för rättsprocessens effektivitet.