diskonteringsraten

Diskonteringsränta är den ränta som används för att omvandla framtida kassaflöden till nuvärde. I finans- och investeringssammanhang anger den avkastningen som krävs för att ta på sig den risk och den tidsfördröjning som framtida pengar innebär. Den fungerar som både tidsvärdesfaktor och riskjustering. Genom att diskontera framtida kassaflöden med r kan man beräkna nuvärdet av ett projekt eller en investering och därigenom bedöma lönsamheten, vanligtvis i nuvärdesberäkning (NPV). Ju högre risk eller längre tid, desto högre diskonteringsränta används.

Det finns olika sätt att bestämma diskonteringsräntan. I företagsvärdering används ofta kapitalkostnaden eller WACC (weighted average cost of capital). Riskjusterade tillvägagångssätt kan använda CAPM: r = rf + beta*(rm - rf) med eventuella riskpremiumer. Man kan också skilja mellan real och nominell ränta beroende på om inflation ingår. Inom offentlig politik används ibland en social diskonteringsränta för att väga framtida samhällsnytta mot nutida kostnader. Låga räntor över tid ökar värdet av framtida nytta och vice versa.

Diskonteringsränta innebär också en annan betydelse i makroekonomi: den ränta som en centralbank tar ut när den lånar ut till kommersiella banker, ofta kallat diskontot eller diskonteringsräntan. Denna användning påverkar likviditet och lånekostnader men är inte alltid synkron med den diskonteringsränta som används i NPV-beräkningar. Se även: NPV, CAPM, WACC.