dagsljusautonomi

Dagsljusautonomi (DA) är ett mått som används inom byggnads- och belysningsdesign för att beskriva hur stor del av ett års arbetstimmar som dagsljuset på en arbetsyta räcker som belysning utan artificiell belysning. DA beräknas vanligtvis som andelen timmar under vilka dagsljuset uppgår till eller överstiger ett förutbestämt mål (E_t) på arbetsplanet.

Beräkningar av DA bygger på klimatsdata, byggnadens geometri och fönsterlösningar samt eventuella skuggnings- och dagsljussystem. Genom simuleringar räknas dagsljusnivån i lux i varje timme under året och antalet timmar där E_d ≥ E_t summeras i förhållande till årets totalt antal timmar. Vanliga val av målvärde ligger mellan cirka 300 och 500 lux, beroende på uppgiftens krav och arbetsmiljö.

Relaterade mått som ofta nämns tillsammans med DA är Spatial Daylight Autonomy (sDA) och Continuous Daylight Autonomy (cDA). sDA anger hur stor del av golvyta som får minst E_t lux under en specificerad andel av året, medan cDA bedömer kontinuiteten i dagsljuset över tid på en mer detaljerad nivå. Tillsammans används dessa mått för att utvärdera och optimera dagsljusets kvalitet och användning i byggnader.

Användningsområden innefattar tidiga skeden av arkitektur- och energiutvärdering, optimering av fönsterstorlek och placering, skuggning och dagsljusstyrning samt bedömningar för hållbarhetscertifieringar. Begränsningar inkluderar beroende av lokala klimatdata, vädervariationer och antaganden om rummets användning och avsaknad av mänsklig intervention eller glare-kontroller. DA ger en objektiv kvantitativ grund för att balansera dagsljusnyttjande och energibesparing.