casuistisk

Casuistisk är en beteckning som används inom etik och teologi för att beskriva en metod där man löser moraliska problem genom att tillämpa generella regler på enskilda fall och genom att göra fina distinktioner mellan likartade situationer. Ofta kopplas termen till praktiskt resonemang snarare än till abstrakta principer. I vardagligt språk används ordet ibland med en kritisk ton om argumentation som syftar till att rättfärdiga tveksamma handlingar genom sofistikerade och spekulativa resonemang.

Etymologiskt kommer ordet från latin casus, fall, och casuisticus, som ungefär betyder “fallrelaterad”. Historiskt spelade casuistik en betydande roll i medeltida och tidig modern etik och teologi. Inom katolsk moralteologi utvecklades casuistry av bland andra jesuiter, som använde fallstudier för att bedöma konkreta etiska problem och samvetsbedömningar. Under upplysningen kritiserades metoden av filosofer som Immanuel Kant, som såg dess fokus på kontingenta fall som ett hot mot universella moraliska principer.

Idag används casuistiskt resonemang särskilt inom medicinsk etik, vård och yrkesetik, där tidigare fall och jämförelser används för att vägleda beslut i nya situationer. Metoden ses ofta som ett praktiskt komplement till principbaserad etik, men får kritik för att den ibland riskerar godtycklighet eller inkonsekvens om inte tydliga jämförelsesfall och värderingar används. Casuistikens roll varierar mellan disciplinerna och avspeglar en pågående debatt om hur bästa balans mellan universella regler och kontextspecifika fall bör uppnås.

Se även: casuistry, case-based reasoning, dilemmadiskussion i etik.