böjningsmarkering

Böjningsmarkering är den del av ett ords form som signalerar grammatiska egenskaper utan att ordet byter ordklass. Denna typ av markering kallas ibland inflection och kan ske genom suffixer, prefix eller interna ljudförändringar. Böjningsmarkeringen gör att satsens grammatiken blir tydlig även om ordningen mellan orden varierar. Den finns i olika former i många språk, men hur den öppnas och används varierar stort.

För substantiv anger böjningsmarkering bland annat antal (singular/plural) och ofta kasus, genitiv eller definithet. I svenska exempelvis har man indefinit form "bok", definit form "boken", plural "böcker" och pluraldefinit "böckerna". Genitiv markeras vanligen med suffixet -s, som i "bokens" eller "barnens". Adjektiv följer ofta substantivet i nummer och definithet, till exempel "en stor bil", "ett stort hus", "två stora bilar" och "de stora bilarna".

Verben visar tidsmarkörer och aspekt; i svenska märks detta genom olika tidsformer. Presens ger ofta formen "pratar", preteritum "pratade", medan perfekt bildas med hjälpverbet "har" + supinumform, till exempel "har pratat". I språk med mer omfattande böjningssystem kan verbens ändelser även bära information om person och tal (även om svenska huvudregeln ofta uppnås genom hjälpverb och pronomen).

Allmänna observationer: mängden böjningsmarkering varierar mellan språk. Vissa språk har omfattande kasus- och överensstämmelsesystem som påverkar både substantiv, adjektiv och verb; andra språk är mer analytiska och förlitar sig på ordföljd och partiklar. Böjningsmarkeringar bidrar till tydlighet i meningar och möjliggör flexibla satsstrukturer.