bergsräddning

Bergsräddning är en form av räddningstjänst som inriktar sig på att hitta och rädda personer i fjäll- och bergsmiljöer där terrängen, vädret och avstånd gör insatserna särskilt utmanande. Verksamheten omfattar sök- och räddningsoperationer i snö- och isklädda fjäll, på klippor och i glaciärer, samt räddning vid laviner, ras och fallolyckor. I Sverige utförs bergs- och fjällräddning vanligtvis av lokala ideella föreningar i samarbete med polis, räddningstjänst och hälso- och sjukvård.

Föreningarna består ofta av frivilliga med kunskap i klättring, snö- och isräddning samt teknisk räddning. De verkar i nätverk med myndigheter och kan kalla in statliga resurser vid behov, till exempel helikopter eller hundteam. Finansiering och stöd kommer vanligtvis från medlemsavgifter, offentliga bidrag och samarbetsavtal med myndigheter.

Utrustningen är omfattande och syftar till personsäkerhet och snabb evakuering. Den omfattar tekniska räddningssystem med rep och säkringsanordningar, bårar och medicinsk utrustning, lavinutrustning och kommunikationsutrustning. Vid behov används luftburen eller markbaserad transport med helikopter, snöskoter eller terrängfordon.

Träning och kompetensutveckling är central. Medlemmarna genomgår utbildning i bergs- och klättringsteknik, räddningsoperationer, första hjälpen och lavinbedömning samt samarbete i team. Säkerheten står alltid i fokus, och beslut om insats baseras på riskbedömning och tillgång till resurser.

Historiskt har bergen i Norden haft behov av organiserad hjälp i farliga fjällmiljöer. Idag är bergsräddning en etablerad del av det svenska räddningslandskapet, där frivilliginsatser kompletterar offentliga resurser.