behållningstider

Behållningstider är den tidsram inom vilken ett prov eller en produkt anses vara säkert och tillförlitligt under givna förvaringsvillkor innan analys eller användning. Efter denna period kan stabiliteten förändras och resultaten riskera att bli missvisande.

Användningsområden inkluderar klinisk kemi, där blod- och biologiska prover måste analyseras inom specificerade tider; miljö- och livsmedelsanalys, där vatten, jord eller livsmedelsprov hålls tills analyser genomförs; samt läkemedels- och toxikologi där stabilitet över tid bedöms. Behovet av att följa behållningstider är ofta reglerat av nationella och internationella riktlinjer samt av validerade laboratoriemetoder.

Faktorer som påverkar behållningstiderna inkluderar analyttets natur och provets matrix, temperatur och ljusexponering, pH, tillsatser och konserveringsmedel, samt antalet frysnings- och upptiningscykler. Förvaringsbehållare, provvolym och transportförhållanden spelar också en roll. Metodutveckling och kvalitetssäkring i laboratorier stöder fastställandet av lämpliga behållningstider för olika analyser.

Effekten av att överskrida behållningstiden kan vara att analysresultatet inte är jämförbart eller giltigt, vilket kan kräva omprov eller snabbare analys. Därför är korrekt fastställda behållningstider och övervakning av provens tillstånd centrala delar av laboratoriets kvalitetsarbete.

Sammanfattningsvis beskriver behållningstider den kritiska perioden då provens integritet och analysresultat bedöms som relevanta för beslut och slutsatser.