applikationsformer

Applikationsform, i läkemedelsvetenskap och medicin, beskriver hur ett läkemedel ges till en patient. Den omfattar både administreringsväg och doseringsform och påverkar hur snabbt och hur mycket verkan uppnås, samt om effekten är lokal eller systemisk.

Vanliga administrationsvägar är oral (tabletter, kapslar, flytande lösningar), parenteral (injektioner eller infusioner; intravenös, intramuskulär eller subkutan), topisk (kräm, salva, gel), inhalation (aerosol eller pulver), transdermal (plåster), samt mucosal vägen såsom sublingual/buccal och nasal. Ytterligare lokala vägar finns för ögon, rektum och vagina. Varje väg ger olika hastighet på upptaget och olika spridning i kroppen; vissa är särskilt anpassade för lokal verkan medan andra är avsedda för systemisk effekt.

Applikationsformen kan vara lokal eller systemisk. Injektioner och inhalationsprodukter ger ofta snabbare onset än tabletter eller plåster som ger längre verkan. För vissa läkemedel krävs särskild form för stabilitet, upplöslighet eller bioavailability.

Valet av applikationsform styrs av läkemedlets kemiska egenskaper, önskad tidsprofil, patientens ålder och följsamhet samt behandlingssituation. Externa faktorer såsom smak, tolerans och behov av snabb effekt påverkar också beslutet.

Regelverk och farmakopeer fastställer krav på doseringsformer och applikationsvägar, inklusive kvalitetskrav som sterilitet, hållbarhet och märkning. God läkemedelstillgänglighet kräver att applikationsformen passar läkemedlets egenskaper och patientens behov.