Vätebas

Vätebas är ett ämne som enligt Bronsted–Lowry-teorin tar upp en proton (H+). När en vätebas tar upp en proton bildas dess konjugerade syra. Generellt kan man skriva B + HA → BH+ + A−, där B är vätebasen och HA är den syra som avger protonen; BH+ är den konjugerade syran och A− den konjugerade basen. I vattenlösning kan vätebaser ta protonen från vatten: B + H2O ⇌ BH+ + OH−.

Några vanliga vätebaser är ammoniak (NH3) och andra aminer, hydroxidjonen (OH−), samt karbonat- och vätekarbonatjoner (CO3^2− och HCO3−) som kan fungera som vätebaser i relevanta reaktioner. Styrkan hos en vätebas mäts med pKb; starka vätebaser har lågt pKb och deras konjugerade syra har högt pKa. Exempelvis är OH− en mycket stark vätebas; aminosyror och andra aminer är generellt svagare vätebaser än hydroxid.

Vätebaser är viktiga i många kemiska sammanhang, bland annat i syrabas-reaktioner, buffertsystem som reglerar pH i lösningar, och i biologiska processer där protonöverföringar är centrala. De kan också uppvisa olika beteenden beroende på lösningsmedlet; i icke-vattenlösningar används andra mått än pKb och pKa.

Se även: syra, Bronsted–Lowry-teorin, Arrhenius-teori.