Vickreyauksjon

Vickrey-auktion är en typ av sluten budgivning där samtliga bud lämnas in utan att deltagarna känner till varandras bud. Vinnaren är den som har det högsta budet, men betalningen bestäms av näst högsta budet i lottningen. Denna konstruktion gör att priset inte beror på vinnaren egen bud utan på budgivningen hos övriga deltagare.

Namnet kommer från den amerikanske ekonomen William Vickrey, som föreslog mekanismen 1961. Auktionen är en klassisk modell inom bistånds- och budgivningsteori och används ofta som exempel på incitamentsstruktur som uppmuntrar sanningsenlig budgivning.

En central egenskap är att budgivning med sin sanna värdering är en dominerande strategi i enskilda Vickrey-auktioner. Eftersom priset vinnaren betalar motsvarar näst högsta bud uppstår en effektiv fördelning av resurserna: den som värderar varan högst får den, och priset speglar konkurrenternas intressen snarare än vinnarens egna bud.

För flera varor eller enheter används ofta en vidareutveckling känd som Vickrey– Clarke–Groves-mekanismen (VCG). Denna generalisering behåller incitamentsstrukturen och möjliggör incitamentsmässig sanning i mer komplexa uppsättningar av varor eller uppdrag, men mekanismen är också föremål för kritisk analys innan praktisk användning.

Användningen av traditionella Vickrey-auktioner är relativt begränsad i privat marknad, delvis på grund av praktiska utmaningar kring budstrategier och risker för kartellbildning. Trots det har mekanismen haft stor teoretisk betydelse och påverkat utformningen av moderna auktioner, särskilt inom spektrum- och annonsmarknader.