Verbböjning

Verbböjning, eller verbböjning, är de grammatiska former ett verb kan anta för att uttrycka tidsramar, sätt och andra grammatiska kategorier. Böjningen omfattar vanligtvis tempus (tiden då handlingen sker), modus (indikativt, konjunktiv, imperativ), aspekt, röst och participformer. I svenska språket är finite former oftast oförändrade med avseende på person och numerus i presens och preteritum, vilket gör tidsformerna relativt enkla jämfört med många andra språk.

På svenska finns flera vanliga grupper eller klasser som avgör hur infinitiv bildar presens, preteritum och supinum. Exempel på vanliga grupper: tala (infinitiv), presens talar, preteritum talade, supinum talat; bo (infinitiv), presens bor, preteritum bodde, supinum bott; köpa (infinitiv), presens köper, preteritum köpte, supinum köpt; vara (infinitiv), presens är, preteritum var, particip perfekt varit. Dessa exempel visar hur presens, imperativ och supinum hänger ihop samt hur hjälpverb används i perfekta tider.

Perfekt och pluskvamperfekt bildas med hjälpverben ha respektive hade tillsammans med supinum, till exempel har talat och hade bott. Passiv röst bildas ofta med suffixet -s (boken läses) eller med bli + supin (boken görs/blir läst). Imperativ används för uppmaningar och bildas vanligen med stamformen: tala!, bo!, köp!.

Sammanfattningsvis är verbböjning central i svensk grammatik. Den består av regelbundna mönster i olika verbklasser men innehåller också oregelbundenheter, särskilt bland starka och oregelbundna verb. Förståelse av böjningsmönster är viktigt för tidsuttryck, modalitet och röst i svenska meningar.