Torrkylning

Torrkylning är en kylmetod där avkylningsprocessen sker utan avdunstning av vatten. I stället avges värmen från en vätskekrets till utomhusluften genom luftkondensatorer eller torrkylare, vanligtvis bestående av en finskruvad eller plattvärmeväxlare och fläktar som blåser luft över värmeväxlingsbatterier. Vätskebäraren i kretsen är oftast vatten eller en glykolblandning, och den cirkuleras i en sluten krets.

Principen består i att värmen från processer eller ångturbiner överförs till vätskekretsen i kondensorn. Den överförda värmen överförs sedan till omgivningen med hjälp av luftflöde. Torrkylningens effektivitet påverkas av utomhustemperaturen, luftflödet och belastningen i systemet; när det är varmt ute minskar kylningen och större fläktkapacitet eller större ytor kan krävas.

Fördelar och nackdelar: Torrkylning medför betydande vattenbesparing och minskar risken för legionella jämfört med evaporativa kylsystem. Det gör den lämplig i områden med vattenbegränsningar eller där vattenkel kan vara dyrt. Nackdelarna är lägre kylningseffektivitet vid höga utomhustemperaturer, större utrymmesbehov, högre initiala investeringskostnader och ofta högre energikostnader samt buller från fläktarna.

Användningsområden inkluderar kraftverkens ångturbiner, industriella processanläggningar och datacenter där vattenförbrukningen vill minimeras. Torrkylning används också i byggnader i torra klimat där vattenbaserad kylning är mindre attraktiv.