Televisionsöverföring

Televisionsöverföring avser processen att sända rörlig bild och ljud till tittare över olika medier, vanligtvis från en programproducent via ett sändarsystem till mottagaren i hemmet. Signalen kan bäras över markbundna nät (terrestrisk sändning), kabelnät, satellit eller över Internet (IPTV och streaming).

Historiskt användes analog överföring (PAL/NTSC/SECAM) där bild- och ljuddata sändes i separata modulationsformat. Övergången till digital TV gav större effektivitet, bättre bildkvalitet och fler kanaler samt tillgång till metadata och interaktiva tjänster.

Digitala standarder dominerar i dag. I Europa används DVB-T och DVB-T2 för terrestrisk sändning, DVB-C för kabel och DVB-S/DVB-S2 för satellit. I Nordamerika används ATSC och i vissa regioner ISDB-T. Reglering och spektrumfördelning sköts internationellt av ITU-R.

Teknisk kedja. Digital TV använder bild- och ljudkompression (ofta MPEG-2, MPEG-4/AVC eller HEVC), multiplexering av flera program i en eller flera programströmmar samt modulering och sändning. Terrestriska system används COFDM, kabelsystem ofta QAM, medan satellitbruk ofta QPSK eller 8PSK.

Mottagning och tillgång. Mottagaren dekodar signalen, avkodar kompressionen och omvandlar den till bild och ljud. Många system skyddas av kopieringsskydd och CA (Conditional Access) för betalsändningar; tillgången kan styras via abonnemang eller card/CI-modul.

Framtid och trender. Förutom traditionell sändning utvecklas hybrid TV (t.ex. HbbTV), IPTV och streaming över IP-nätverk. Övergången till högre upplösningar (HD, 4K) och nya codecs fortgår, ofta i kombination med interaktiva tjänster och multimediaprodukter.

---