Telegrafapparater

Telegrafapparater är en grupp elektriska och mekaniska enheter som användes för att sända och ta emot telegrafiska meddelanden över avlägsna ledningar. De vanligaste uppsättningarna omfattade en sändare med en nyckel eller annan manuell slutenhet, en strömförsörjning, ledningar och en mottagare som kunde vara en elektromagnetisk ljudare eller en relä som registrerade signalerna. Meddelandet kodades oftast i Morse-kod, där en serie korta och långa impulser representerade tecken.

Funktion och arbetsprincip är att en avsändare slår på och av strömmen för att skapa ett mönster av signaler som leds över kabeln. Vid mottagaren omvandlas dessa elektriska impulser till ljud eller till mekaniska tecken. Traditionsmässigt användes ljudare som gav distinkta klick, medan senare system kunde skriva ut eller registrera tecken på en rulle eller på perforerad tape. För att nå längre avstånd användes reläer som förstärkte signalen och möjliggjorde telegrafnätverk över kontinuerliga sträckor.

Typer av telegrafapparater varierade, bland annat elektromagnetiska telegrafapparater som använde Morse-kod och automationssystem som perforerad tape-telegrafi för snabbare och mer automatiserad sändning. Tape-telegrafi kunde mata in meddelanden via perforeringar och avläsa dem senare med läsare. Mobil och maritim användning gjorde det möjligt att kommunicera mellan städer, hamnar och fartyg.

Historiskt spelade telegrafapparater en central roll i utvecklingen av långdistanskommunikation under 1800- och första halvan av 1900-talet, företrädesvis först i telegrafliga nätverk och senare ersatta av telefoni, telex och digital kommunikation. Idag är de huvudsakligen av historiskt intresse och finns oftast i museer eller som laboratorieobjekt.

---